måndag 24 mars 2014

Westland Lynx Mk. 90B, Airfix 1/48


Brukar ibland påstå att jag bygger en hel del helikoptrar. Lögn och förbannad dikt är det, rätt ska vara att jag gillar helikoptrar, köper en del modeller föreställande sådana, men att jag alltför sällan får tummen ur och bygger dem. Bättring utlovas. På stört, faktiskt. Denna godbit från Airfix har legat högt på min önskelista ända sedan den släpptes.

Lite byggbilder först: Man får ju lite extra bonus när man bygger helikoptrar. Det är inte bara kontoret som ska inredas, man får ett helt vardagsrum på köpet!




Eftersom jag byggde den danska versionen behövde en del justeringar göras. Bland annat scratchbyggdes ramen under bakstolen. En del andra smådetaljer lades till, men så mycket behövdes egentligen inte. Detta är en fantastisk modell. Det enda som är lite synd är att instrumentpanelen är i dekalform.

Rotorbladens framkanter avviker i färg från resten av bladen. Formen på dem är lite knepig, men Airfix har skickat med dekaler för att underlätta. Tyvärr är de i helt fel färg, de ska vara lite gråmetallaktiga, men av någon anledning är de gula. Däremot funkade de bra som underlag för att skära ut masker.



Ett annat av modellens få tillkortakommanden är skydden för luftintagen. De är en slags nät, lite som fågelburar, nästan. Det här är ju ett ganska vanligt problem med helikoptermodeller och Airfix har i likhet med många andra tillverkare valt att göra dem i genomskinlig plast.
Ingen aftermarkettillverkare har lyckats lösa problemet så som byggare ställs man inför valet att antingen försöka scratchbygga dem, eller att avbilda maskinen med det plastskydd som sätts dit med tryckknappar(!) när kärran står parkerad. (Ja, man kan förstås använda originaldelen rakt av, men det känns inte särskilt lockande.) Eftersom jag dels är en rätt lat byggare och dels då detta är i stort sett ett OOB-bygge, valde jag välja alternativ 2. Lite frystejp applicerades på "näten" och utblåsen...



...och resultatet blev faktiskt rätt bra. Lade till ett par remove-before flight-vimplar och på köpet fick modellen några färgklickar i det i övrigt rätt enahanda färgschemat.


Gillar de utåtriktade hjulen. Trodde att jag såg fel först, men de ska vara så. Antar att det är för att kärran inte ska blåsa bort när den är parkerad...


Sammanfattningsvis är det en mycket trevlig modell, riktigt kul att bygga. Passformen är för det mesta en njutning, liksom detaljeringen. På några ställen har Airfix gjort det lite enkelt för sig, men det kompenserar de mer än väl på annat håll.


Lade till lite extra detaljer på bland annat vindrutetorkarna och på några andra ställen. Takfönstren i cockpit målades i transparent blått genom att blanda lite Gunze blå med massor av fönsterputs.


Målningen av själva kroppen var ju inte direkt överkomplicerad, men det kompenserades väl av maskeringsorgien på rotorerna. Till bakrotorn följde med dekaler, men jag var tveksam till hur det skulle bli, och målade istället.


Antenner och spröt finns det gott om. Det gäller att se sig för när man lyfter modellen...


Och som sagt, detaljer finns det en del. Airfix har verkligen inte sparat på krutet.


Ni som känner mitt byggande vet ju att det normala för mig är matt, väderbitet och skitigt. Så att försöka få till blankt, välskött och rent blev en ordentlig utmaning. Det blå är Gunzes vanliga blanka blå, som sedan kompletterats med ett antal lager Johnsons tills jag var nöjd.


Sammanfattningsvis som sagt en oerhört fin modell. Gott om detaljer, finfin passform och ett utsökt dekalark (bortsett från emblemet som egentligen är felaktigt, men det fick vara den här gången). Lite nostalgi var det också eftersom min andra modell någonsin också var en blå Lynx. Fast den gången var det Matchbox - omålad. No painting necessary, liksom.








Saab S 32C Lansen, Heller 1/72


Ibland blir massor av fel till slut rätt. Så var det med det här bygget. Utdraget i tid och förföljt av allehanda jävelskap, mynnade det ut i en av de bästa modeller jag någonsin byggt. Ibland får man helt klart slita för att nå resultat... Allt började för ett par år sedan då jag ambitiöst nog drog igång ett dubbelbygge av Hellers Lansen. En S 32 och en A 32 där tanken var att lägga lite mer krut på spanaren medan attacken skulle "bygga sig självt" om jag tog den samtidigt. Ja, eller hur!



 Nåväl. Ambitionen var hög och kärran skulle pumpas full med alla aftermarketdelar som fanns. Maestros tre fotoets för cockpit, diverse andra detaljer, luftbromsar och stege, deras vacumhuv samt deras resintank. Plus RBD Decals dekalark. Nu jäklar! Allt drog igång och nya panellinjer ristades och ett helt nytt hjulhus scratchades i plasticard


Men sedan orkade jag inte fullfölja och kärran blev liggandes ett par år. Men i somras träffade jag en bekant som försåg mig med inspirerande referensbilder, och då tog jag mig äntligen i kragen. I höstas, lagom till C4 Open fick jag den äntligen klar. Prisa fotografer och utställningar! Utan dem skulle man aldrig få något klart.


Mycket strul var det under resans lopp. Allt avslutades med att det visade sig att jag hade glömt lägga tyngd i nosen. Allt löstes med en snabbt ihopsnickrad bottenplatta som fixades till kvällen innan C4...



Nog gnällt nu. Allt målades med Gunze, och en hel del chippning gjordes där den underliggande primern, Tamiyas aluminium på kanna, togs fram. Därefter vädrades allt med torrpastell för att få fram den typiska Lansen-skabbigheten från sent sjuttiotal.



Luftbromsarna är förstås utfällda på klassiskt Lansenmanér. Till slut blev jag ändå som sagt väldigt nöjd med maskinen och till min stora glädje blev den klassegrare i Flyg 1/72 på Modellexpo 08 Open 2014. Dessutom fick jag med mig ett brons i klassen för utökad bedömning på C4 Open ett halvår tidigare.


Aleksejev A-90 Orljonok, Revell 1/144

Vad är nu detta? Jo, en skapelse som nog bara kunde sett dagens ljus i Sovjetunionen. Farkosten kallas "Ekranoplan" och var en serie lågflygande jättar som utvecklades vid Kaspiska Havet under kalla kriget. Vissa av dem var enorma, som den över 90 meter långa KM, i väst känd som "Kaspiska sjömonstret". A-90 var en utveckling av denna konstruktion och även den mest framgångsrika. Vilket inte säger så mycket eftersom de flesta övriga endast byggdes i ett exemplar. Maskinen flög endast några meter över vattenytan och kunde på så vis "rida" på den luftkudde som bildades mellan vattnet och ekranoplanet, se bild nedan. Efter kalla krigets slut lades fortsatte projektet några år innan det lades ner på grund av brist på pengar.


Revells modell (även utgiven av Zvezda) är inte särskilt komplicerad. Såvida man inte ger sig på att korrigera alla de små felaktigheter som finns, vill säga. Det gjorde inte jag, utan detta fick bli ett litet "avkopplingsbygge" och främst ett målningsprojekt.
 


Som sådant var det riktigt kul. Många möjligheter att gå loss med färgsprutan...


Jag valde att avbilda en av de sista flygande A-90, med rysk (alltså inte sovjetisk) märkning.


Den som vill fördjupa sig mer i ekranoplanens märkliga historia, rekommenderas detta klipp: http://www.youtube.com/watch?v=bbecl88NsEQ