fredag 9 augusti 2013

Bananhelikopter, skala 1,5/1 (2013)



Under den långa kampen med min HKP 1 "Bananen" kändes det som om jag såg bananhelikoptrar överallt. Så när sonen på sin födelsedag fick ett bananfodral från Sagaform av en kompis, väcktes en idé. Eftersom han inte är någon större fruktälskare lät han villigt pappa överta fodralet, och i vintras drog arbetet igång.

Hela byggtråden med fler bilder hittar du här på IPMS Stockholms forum. >>

Här är originalet. Allt började med att gångjärnen karvades bort medan ventilationshålen spackades igen. Lättare sagt än gjort eftersom det var gjutet i en annan plast än jag som modellbyggare är van vid.


Även limmandet blev ett problem, men till slut fick jag ihop kroppshalvorna med Epoxylim. Några överblivna delar från HKP 1-bygget fixade helikopterkänslan.

 
Och så här blev slutresultatet. Rotorerna togs från HKP 1 även dem (i det bygget använde jag Belcher Bits resinblad) medan rotorhuvuden kom från en skrotad Airfix HKP 4.

 
Om limmandet var trixigt, var målandet desto enklare. Allt grundades med vitt, därefter kördes gult i lite varierande nyanser för att avslutas med lite mörkbrunt. Resultatet blev över förväntan.
 
Placeringen av kronmärket kändes liksom given...

Till sist en bild tillsammans med några kompisar som välvilligt ställde upp under bygget som referenser. Visst verkar de trivas ihop?





torsdag 8 augusti 2013

BAe Harrier GR.3, Hasegawa 1/72 (2013)


En resa till London och besök på RAF Museum i månadsskiftet maj-juni väckte inspiration så att det räckte och blev över. Med i packningen hem fanns en Tornado och Hasegawas lilla Harrier. Den senare kändes som ett enkelt, okomplicerat sommarbygge och hamnade på byggbordet direkt när vi kom hem. Några veckor senare var den klar, lagom till Grevens Glue Galore, en underbar modellfest i lilla Borensberg.

 

Vid närmare efterforskning visade sig modellen vara från 1986. Helt fantastiskt i så fall, ytdetaljeringen känns 2010-tal, smäckra, tunna panellinjer. Passformen var också helt OK, även om lösningen med separata vingar istället för - som på de flesta andra Harriermodeller, ett sjok där vingarna hänger samman med panelen på ryggen - inte är den bästa. Det är svårt att få rätt vinkel på vingarna, vilket ju är viktigt för att både huvudställ och stödhjulen i vingspetsarna ska nå marken.


 

Cockpit var kanske i enklaste laget. Stolen fick duga, men ett tomt parti som bildas mellan "baljan" och kroppen, bakom stolen, behövde täckas. En annan detalj som även förekommer på andra Harriers och som är lite irriterande, är att huven är öppen i bakkant, vid "gluggarna". Ett rejält pillande med tunn plasticard löste detta. Mitt sista gnäll gäller raden med små luftintag utanför det stora luftintaget som ju ofta var öppen, men som här är helt massiv.
 

 
Men med detta sagt är detta en mycket trevlig modell, dessutom med sedvanlig hög Hasegawaklass på dekalerna.

Brittiska kärror var ofta kamouflerade öven på undersidan. En liten bonus för den som älskar att maskera...


 
Allt är målat med Gunze 330 green och 331 dark sea grey och - som vanligt - lackat med Oceanlack.

 
Sammanfattningsvis en trevlig byggupplevelse som gav mersmak. Och på Grevens Glue Galore inhandlades därför systermodellen Sea Harrier.


måndag 5 augusti 2013

Saab J 29B Tunnan, Heller 1/72 (2013)


Svärmor är sedan många år sambo med en Kongoveteran. Visserligen höll han sig på marken, men han har ändå med en stark relation till F 22 och dess J 29:or. I slutet av juli i år fyllde han 75 och dagen till ära knåpade jag ihop en 29:a åt honom i förra veckan. Ambitionen var inget annat än att ge honom något som skulle se snyggt ut i bokhyllan, så vädring och annat hölls till ett minimum, här handlade det mer om att bygga en elegant displaymodell än en exakt kopia.



Modellen är förstås Hellers med nedslipade vingframkanter medan ett gammalt Matchboxställ målades och skapade en skön flygande känsla. Tunnan är ju oändligt mycket snyggare i luften! När jag ser den, undrar jag varför man inte bygger fler modeller i flygande skick, de blir onekligen rätt läckra. Dessutom slipper man en del jobb.



Flygande maskiner kräver förstås sin pilot.


Dekalerna kommer från Revells nyutgåva av Matchbox 29:a. Inte helt hundra, men ett snyggt FN-märke fanns med, vilket ju livar upp den annars rätt färglösa kärran. Allt målades med Tamiyas gloss aluminium på kanna och lackades i en halvmatt nyans.
 
 
 
Presenten togs emot väl och placerades mitt på festbordet. Lite senare på kvällen, när whiskyn kommit fram, serverades vi gäster dessutom flera spännande Kongominnen.

Supermarine Spitfire Mk. 22, Arifix 1/72 (2013)


Eftersom jag ägnar mig en hel del åt cykling i allmänhet och Halvvättern i början av juni i synnerhet, blir det inte så mycket byggande under våren. Men en liten kärra lyckades jag i alla fall få klar, Airfix nya Spitfire 22.


Modellen håller den höga klass som de nya Airfixkärrorna gör. Finfin detaljering och bra passform, nästan inget spackel alls gick åt. De tidigare så breda panellinjerna som utmärkte nya Airfix har också blivit betydligt bättre och dekalerna är bland de bästa i-lådan-dekaler som finns på marknaden alla kategorier.


Tyvärr råkade jag ut för ett litet lackmissöde, kärran målades med Tamiya Aluminium på sprayburk och lackades därefter med Oceanlack innan vädringen påbörjades. Att lacka före vädring brukar inte vara några problem, men då har jag målat med Gunze på airbrush. Så när jag - som vanligt - lade på wash och sedan torkade bort den, följde delar av lacken med. Så det blev till att gnugga bort lacken på valda partier och sedan försöka få ihop allt på slutet. Det gick väl hyggligt, men något kanonbygge är det inte. Man lär sig något nytt varje dag... Men en trevlig byggupplevelse var det i alla fall!




Vertol 44, HKP 1, Special Hobby 1/48 (2013)


"En bananhelikopter kan ju inte vara så svår att bygga. Det är ju bara två kroppshalvor och lite inredning", tänkte jag och drog igång Special Hobbys H-21 för att bygga den som en svensk HKP 1. Och ett och ett halvt år senare var jag klar. En vansinnig resa på många sätt, dels på grund av mina höga ambitioner, men främst på grund av modellens alla tillkortakommanden.

Resan började med en ambition att detaljera det helt tomma motorutrymmet. En god tanke som senare doldes ordentligt när allt blev klart. Men lite syns i alla fall... Så här är några bilder på det dolda. En enklare scratchad motor och diverse annat. Fördelen är att det i alla fall inte ser så tomt ut bakom motorgallren som det skulle gjort annars, man anar att där finns något. Och det gör det ju.


Nästa steg blev kabinen. Det var i stort sett helt tomt här också, så lite tillägg fick det bli. Rätt osynliga de med, skulle det visa sig. 

Cockpiten var ett desto tacksammare detaljeringsprojekt. Hyfsat tomt i lådan, men massor av glasytor att visa upp arbetet på. Så det blev en hel massa tillägg, främst ett gytter av kablar på instrumentpanelens baksida. Plus en hel del extra stag vid pedalerna och en massa annat. Även den övre instrumentpanelen fick läggas till (alltså den vid taket) då den saknas i lådan.
 
 

Även backspeglarna fick scratchas. Lyckligtvis kunde jag använda de överblivna, då felaktiga, speglarna från Academys HKP 4!


 

Fördelen med att arbetet drog ut på tiden var att Belcher Bits hann släppa resinset för både flottörer och rotorblad. De senare är duktigt för små i lådan och de förra ett rejält projekt att scratcha, så rejält att jag från början planerade en tidig variant. Men detta slapp jag nu och kunde istället bygga just den version jag ville, en sen HKP 1 från Andra Helikopterdivisionen på Säve i Göteborg.
 

Även dekalerna kommer från Belcher Bits. Dock fick jag byta ut kronmärkena mot Flying Colors och tvåan fanns inte ens med. Ska man vara petig har den lilla "04" innanför fenan, lite fel typsnitt. Men
det fick duga ändå.
 
 

Som synes är jag rätt kritisk mot byggsatsen. Och då har jag inte ens nämnt passformen. Eller ja, det som ska kallas passform... Fanns det inget som var bra, då? Jodå. Ytdetaljeringen är makalöst bra och rotorhuvudena i vitmetall och resin också riktigt fina. Även den detaljering som finns med i form av fotoets är också både korrekt och av bra kvalitet.

Undersidan fick jag dock detaljera helt på egen hand. Även "lådan" till höger på bilden saknades. Men det beror nog mer på att de svenska var annorlunda utrustade än de amerikanska. Det är i alla fall tacksamt att detaljera helikoptrar, de innehåller många smäckra, rätt lättbyggda detaljer som gör mycker för helheltsintrycket. Vad detta sedan innebär när man ska hantera dem är en helt annan sak...

HKP 1 var försvarets första tunga helikopter. Och man kan förstå att skillnaden var stor mot övriga helikoptrar, t ex HKP 2 i samma skala intill på bilden ovan.

Mycket slit var det, men till slut fick jag ihop den. Och trots allt är jag nöjd, det är en riktigt fin fågel att ha i vitrinen och förebilden är en av mina stora favoriter bland helikoptrar. Modellen belönades med ett hedersomnämnande på IPMS Open 2013.
 
 
 
 
 


Sepecat Jaguar T.2, Italeri 1/72 (2013)


När man nu uppnått en ålder där 50-årsdagen plötsligt ligger närmare än 40-årsdito, hör det ju till att skaffa sig en Jagga. Plånboken tillåter dock endast en i det mindre formatet. Byggde den här på en vecka strax före 08 Open i år.


En hyfsat lättbyggd modell utan större grodor i passformen. Kan rekommenderas för den som - som jag - vill kasta ihop något rätt snabbt. Lite extra detaljer på stolar och ställ och genomskinliga lanternor är i stort sett de enda tilläggen.


Modellen håller sedvanlig Italerikvalitet: Dvs lite grov i gjutningen, alla kantiga hörn är lätt rundade, och en aning överdimensionerade panellinjer. Men i övrigt inga konstigheter. Var lite fundersam på huven som består av fyra delar, men den passade riktigt bra. Det feta pitotröret ska faktiskt se ut så, dels är det rätt tjockt, dels försöker jag imitera att man trätt på en kond... jag menar, ett rätt tjockt skydd för rörets främre del. Remove before flight-vimplarna är remsor av en målad ICA-kasse.


Lite kablar på ställen piggar alltid upp. I övrigt blev det inte så mycket extradetaljer, bygget tog som sagt inte mycket mer än en vecka.


Allt är målat med Gunze 330/331. Största kruxet var dekalerna. Hann inte fixa aftermarketdekaler, så det fick bli de som låg i lådan. Kvaliteten var väl OK, de gled på rätt fint, men samtliga märken på fenan var en bra bit för små. Emblemen fick vara som de var, medan det blåröda nationalitetsmärket och det vit/röda fältet fick lösas via arkivet. Modellen belönades med ett silver i klassen Flyg 1/72 på C4 Open 2013.







English Electric Canberra B.2 TP 52, Airfix 1/48 (2013)

 


English Electric är ett av de häftigaste företagsnamnen i flyghistorien. Dessutom har de svarat för några av de allra skönaste kärrorna, Lightning och Canberra. När Airfix för några år sedan annonserade ut en serie Canberror hamnade de högt uppe på önskelistan. Av någon anledning blev det inget inköp och rätt som det var började de bli sällsynta. Men i höstas hittade jag till min stora glädje B.2:an på Hobbyhörnan i Norrköping. Bygget drog igång direkt!


En hel byggtråd med många bilder på de modifieringar som gjordes hittar du här på IPMS Stockholms Forum. >>


Cockpit är ganska tom, och med tanke på den akvariebubbleliknande huven, krävs en hel del extra detaljering.

...fast i och med att allt ska vara svart, syns det inte ändå. :-)
 
 
 
 Stolen piggar i alla fall upp en hel del. Och det är alltid kul att detaljera!


Det är en riktigt maffig fågel detta! Och snygg! Den svenska varianten med radarnosen är i mina ögon ännu skönare!

 
 
 Airfixmodellen har mestadels bra passform, men är lite grovt tillyxad vad gäller allt från detaljering till panellinjer. Emellanåt känns den som en uppskalad 1/72 - vilket det nog också är.
Airfix små Canberror har för det mesta mer smäcker detaljering. Det lite grova gäller även motorernas vid luftintaget, vilket löstes med hemsnickrade täckluckor. De har dessutom de goda med sig att de blir små färgklickar, inte minst då de är svart/gula på framsidan och brittiskt originalröda därbak.
 
 

Även hjulbrunnarna mår fint av lite extra jox.



 
En detalj som behöver justeras är att vindrutan bara har ett litet fönster på de svenska (och de flesta andra också, tror jag), medan modellens ruta har två. Mycket slipande senare var den i alla fall borta.
 

Det mesta av detaljeringen döljs under huven, men den som vill se mer kan ju alltid kika in genom dörren...
 
 
Jag valde att avbilda Canberran så som den såg ut precis innan den pensionerades 1974. Den hade då flyttats över till F 3 från att ha varit baserad på F 8 större delen av sin karriär.



En stor fågel är detta, jämför med Hasegawas Draken i samma skala! Ett kul bygge som gav mersmak, trots lite grova detaljer. Så i bygghögen ligger numera även Airfix Canberra PR.9 i samma skala.